I fredags fick mamma och pappas älskade hund somna in.
Han blev 12 1/2 år gammal och var nästan helt blind och döv på slutet. Lustigt nog så gick det ändå inte att öppna kylskåpsdörren utan att han kom och viftade på svansen.
När han var ung och pigg blev han helt galen när jag kom hem. Han hoppade och studsade och sprang omkring. När jag sov över där hemma brukade han väcka mig genom krafsa på dörren och sen hoppa upp i sängen och lägga sig på kudden.
På senare tid nöjde han sig med att komma fram och hälsa, vifta lite på svansen och sen gå och lägga sig igen. Men han fortsatte att krafsa på sovrumsdörren när jag sov över.
Nu är han begravd vid stugan. I lördags gick jag, brorsdotter och svägerska dit och sa hejdå. Brorsdottern hade skrivit ett brev som hon läste upp och sen tände vi ett ljus. Då gick det inte att hålla tårarna tillbaka. Inte nu heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar