Ikväll har jag varit på Söder och träffat en kompis.
Det blev middag i Söderhallen, en liten nostalgitripp för mig. När jag flyttade till Stockholm för hundra år sen bodde jag först på Söder, vid Medborgarplatsen. Min kombo och jag köpte ofta mezetallrik och därför tänkte jag att det får bli en sån ikväll. Bättre att äta middag innan vi fikar för då är risken mindre att jag äter något riktigt onyttigt tänkte jag.
Det stod en färdig tallrik i kyldisken som såg väldigt torr och tråkig ut, inte som det brukade se ut back in the days, men jag tänkte att visningsexemplaret kanske har stått där hela dagen och det är nog godare än det ser ut. Beställer och slår mig ner.
Jag väntar. Och väntar. Hur lång tid ska det behöva ta att slafsa upp lite färdiga kalla röror på en tallrik liksom? Tänk att man skulle behöva jobba överallt.
Efter TJUGO minuter börjar jag ana oråd. Människorna bakom disken står och småpratar med varandra, helt klart gör ingen av dem mezetallrik. Jag frågar hur lång tid det kan tänkas ta?
"OJ har du inte fått den än!?" säger tjejen och sträcker sig efter den där färdiga tallriken som jag trodde var ett visningsexemplar.
"Öh nej tack typ jag har brådis och måste dra nu va" säger jag och får pengarna tillbaka, styr kosan mot nästa mezeställe och beställer kyckling i pitabröd. Lätt att ta med sig. Jag får kycklingrulle med tre olika röror. Inte lika lätt att äta när man är på språng. Det blir liksom lite kladdigt.
Ut ur Söderhallen med kycklingrullen i handen.
Utanför finns en inglasad uteservering (eller vad man säger) som är full med folk. Precis utanför den tar jag första tuggan. Brödet går sönder och ut sprutar röror och kyckling. Jag känner att hela hakan är full med gegga. På väg ner mot marken har maten geggat ner hela min vänstra arm. Servetten jag fick med är liten och supertunn.
Åh vad roligt.
Varför händer inte sånt här när man är hemma, ensam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar