Ett långt inlägg om Brasilien

Resan dit var ju en klass för sig.

Efter att vi bråkat med sura tjejen på Bromma, varit nervösa på Arlanda, suttit vid nödutgång där man inte kunde fälla stolsryggen en endaste millimeter på flyget till Lissabon, sovit en natt i Lissabon och inte kunnat gå ut eftersom vi inte hade några bra kläder för +13, haft en riktigt äcklig start och därefter flugit i 7 1/2 timmar över Atlanten, lyckats hämta ut hyrbil från två brassar som inte kunde engelska, packat in 4 pers och 4 resväskor i en Gol (en brassevariant av Golf), kört fel några gånger innan vi hittade rätt väg - som visade sig vara en kostig, kom vi äntligen fram till Paracuru mitt i natten. Att vi hittade fram till Casa Karoliussen med ett flygfoto som karta skulle man nästan kunna få bragdmedalj för.



Vi var 6 pers med på resan. Annica och Uffe från Göteborg, Anna och Erik från Stockholm också vi då. Inte direkt trångt i ett hus på 300 kvadrat.

Första dagarna åkte vi runt till olika stränder. På morgnarna blev det fruktmarknaden, bagariet och brakfrukost. På dagarna blev det bad, sol, öl. På eftermiddagarna After Beach i poolen, caipirinhas och kortspel. På kvällarna sena middagar på stans restauranger. Underbart.

Första helgen åkte vi 20 mil norrut till Jericoaracoara. Sista två milen måste man ha guide för att hitta fram. Gissa om det var lätt att fixa guide utan att kunna ett ord portugisiska, när guidernas engelskakunskaper sträckte sig till "OK let´s go"? Men fram kom vi, efter att ha kört Gollarna på sandvägar, liten träbro, i månlandskap, på stranden. Inte direkt något man berättar för biluthyrningsfirman.

Jericoaracoara var toppen. Det är en liten jättemysig stad med sandvägar, väldigt avslappnad stämning (lite som på Railey-Beach i Thailand) och en helt fantastisk - dock väldigt långgrund - strand. På eftermiddagarna när solen är på väg ner samlas folk på stranden och spelar volleyboll och fotboll, eller går upp på Sunset Dune och kollar solnedgången.

Vi åkte buggy när vi var där, klart man ska göra det.

Tillbaka i Paracuru packade vi om och åkte till Fortaleza, som tydligen är Brasiliens sjätte största stad. Där åt vi middag på churrascarian Sal e Brasa. Helt underbart. Galet mycket kött och en buffé med tillbehör man bara kan drömma om här hemma. En churrascaria fungerar så att man tar tillbehör på buffén och sedan kommer serveringspersonal med kött på stora spett och skär ner skivor direkt på tallriken. Otroligt trevligt.

Efter säkert ett halvt kilo kött per skalle i snitt åkte vi till nattklubben Pirata där vi med några Caipirinhas för mycket i kroppen (eller för få kanske?) lyckades hålla oss på benen till halv fyra nångång. Något bakis dagen därpå. Åkte hem till Paracuru så fort första bästa chaufför var körbar.

Resten av semestern spenderades på kitesurfarstranden lite söder om Paracuru. Vi tog nämligen en kurs i kitesurfing.

Steg 1: manövrera liten kite på stranden. Även kallat "torrsurfning". Engelsktalande coach som sa "Up! And doooown, and up! And dooooown" blandat med "pööörfect". Detta tog hela första dagen. Därefter After Torrsurf hemma i poolen.

Steg 2: manövrera stor kite i vattnet, utan bräda men iklädd flytväst och hjälm. Detta tog 3 dagar. Inte för att vi övade så mycket, utan för att det antingen blåste för lite, för mycket, var för stora vågor, måste vänta på tidvattnet eller att kiten gick sönder. Helt otroligt. Mycket väntan alltså och en coach som var väldigt mycket brasse, dvs NO STRESS what so ever. Sista dagen stannade H och jag hemma och Erik sabbade kiten och så var det med den kursen. Men vi ska ta igen det här i Sverige till sommarn.

"Don´t fight with the kite, the kite is your friend". Jo jävlar. Den drog upp mig i luften så jag kände tårna mot vattenytan. Hade jag inte haft shorts på mig som jag hade knutit väldigt hårt om midjan hade det blivit riktigt pinsamt. Att lära sig hoppa var tydligen sista steget på kursen, men jag kan säga att det inte var särskilt svårt. Fast å andra sidan så stod jag ju inte på en bräda heller.

På söndagkväll åkte vi hem. Fruktansvärt tråkigt. Från lyxvilla i värmen till 1:a i Solna, snö och is. Och jobb. Och bantning. Av hur byxorna sitter i dag gissar jag att jag har gått upp minst 4 kilo.

Men det var det värt.